Igår/i natt så förlora vi vår älskade hund Gorby. I går kväll va han med om en olycka utan dess like, har aldrig varit med om nått värre. De gjorde så ont så ont så ont så ONT! De gör fortfarande ont, kommer de gå över egentligen? Jag vet att skaffar man ett djur så får man räkna med att de inte lever livet ut med en själv, självklart är jag väl medveten om de men sättet han togs i från oss på, de är så jävla orättvist! O värst av allt för Kris för de va hans hund.
Jag ångrar att jag inte sprang ut direkt, jag leta efter telefonen för att kunna ringa Kris medans svärmor sprang ut. De va så hemskt så hemskt!! I flera minuter gick jag här hemma utan vetenskapen om vår Gorby levde eller inte. Minuterna va långa men Kris kom tillsist, de såg inte bra ut men på nått vis fick jag för mig att de va bra, att de va lite grova skrapsår bara. Jag va helt säker på att han skulle fixa de, den fightern han va så fixa han allt fast denna gången gjorde han inte de. Han hade ont, jätte ont o såren va så illa så dom hade inte kunnat läka o låta han leva ett liv utan lidande.
Fy fan, vi är lessna, trasiga inombords. Vi har varandra här hemma, jag, Kris, Amilia, Chivas o Bus men en saknas ändå, han kommer alltid saknas!
Försöker tänka att han har de bra nu, han är i hundhimlen o springer rundor, hittar på skit o bara är just "Gorby". Men fyy vad de svider att vi inte fick ta farväl, speciellt för Kris..han rädda gorbys liv för 11år sen genom att ta hand om honom istället för avlivning, när ingen annan kunde för han va knäpp i huvudet, han va som ett odjur o dom hade skickat runt han lite till andra men inte dom heller kunde ha han..första gången han såg Kris gick han fram till han direkt o har sen dess varit såååå fässt vid Kris o blev en heeelt annan hund med han.
Älskade älskade Gorby!!
Älskade älskade fina du, alltid kommer du va saknad!!
Så speciell! fina fina du!!
<3
